Riska svamp ätlig: brandriska
Svampgrupper
Lactarius aurantiacus. Lysande brandriska Lactarius aurantiacus växer i frodiga dungar, ek- och valnötslundar, samt parkgräsmattor. Den bildar mykorrhiza med granar och lövträd, trivs på näringsrik jord och förekommer vanligtvis i södra och kustnära områden. Det har också rapporterats att den ibland förekommer tillsammans med dvärgpil i kustnära sanddyner. Mjölksaften som produceras när skivorna skadas är vit och har en mild eller endast lätt bitter smak. Krävande brandriska Lactarius aurantiacus är en krävande art som kräver frodig och näringsrik jord för att växa. Den trivs i lundliknande dungar. Lactarius aurantiacus.. Hatten är 2 till 6 cm i diameter och har en låg konvex till plan form med en något nedsänkt mitt. Ytan är slät, torr och något glansig men kan ha en klibbig yta när det regnar, utan att vara slemmig. Brandriskans säsong Säsongen för Lactarius aurantiacus är från augusti till november. Det är en sen riska som kan hittas ännu senare än många andra svampar.
Svartriska
Lactarius necator har ljusa skivor och skarp smak. Omvärderad svartriska Lactarius necator växer i barr- och lövskog samt hagmark och park på marken med björk och gran. Svartriska i finsk svampbok från I en gammal finsk svampbok från kan man läsa denna beskrivning om svartriskan: L. Svart riska. Foten kort, nedtill afsmalnande, klibbig, blekare än hatten, någon gång n. Mjölksaften hvit, bitter. Mjölksaften hvit, bitter Karsten, Svartriska är giftig -lita inte på gamla svampböcker I gamla svampböcker anges ibland svartriska som ätlig efter avkokning och förr åt man den -den tillhörde alltså gruppen finska riskor. Men forskning har visat att svartriskan innehåller ett cancerframkallande ämne, Necatorin, som till och med ökar i koncentration efter avkokning. Så lita inte på gamla svampböcker utan använd uppdaterade utgåvor. Lactarius necator har svartgrön hatt. Hatten kompakt, kullrigt platt, vanl. Karsten, Riskor blöder -svartriskan likaså Alla riskor har skivor och hör då till skivlingar.
Blodriska förväxling
Lactarius rufus Kännetecken: Pepparriskan är en tämligen liten eller medelstor matsvamp. Hatten är jämnt rödbrun som en pepparkaka, silkesglänsande som torr, först utbuktad, senare plant trattformad. Mitt på hatten finns ofta en tydlig spets. Lamellerna har en ljus ton av rött. Foten är smal och slät, den har samma färg som hatten eller är ljusare och ihålig inuti. Märgen är ljust brunaktig och mjölksaften är vit och ofärgad. Smaken är brännande besk och doften frisk och påminner om doften från barrträd. Arter som liknar: Lakritsriskan liknar pepparriskan. Lakritsriskans hatt är aningen större, ljusare och sammetslen på ytan. Dess mjölksaft är klar som vatten i motsats till alla andra skogsriskor. Lakritsriskan torde vara milt giftig, så det är viktigt för en oerfaren svampplockare att lära sig skillnaderna mellan pepparriska och lakritsriska. Lakritsriskan trivs särskilt bra på fuktiga växtplatser, såsom skogsstränder som förvandlats till kärr och i myrar.
Riska svamp ätlig:
Brandriska
Lactarius trivialis, L. Hattens yta är gråbrun till färgen. Foten är ljusare än hatten och ihålig. Lamellerna är ljusa och det sipprar fram vit mjölksaft ur dem, som är karakteristiskt för riskor då de skadas. Skogsriskans mjölksaft kan bli grågrön då man kokar svampen. Skogsriskan L. Riskan har en besk smak. Arter som liknar: Gråriskan är mindre än skogsriskan och den känns igen på mjölksaften som färgas grå. Lilariskans L. Båda svamparna lämpar sig som matsvampar. Eftersom lakritsriskan L. Man känner igen den på mjölksaften som är klar som vatten. Den doftar lakrits och har en sämskskinnsbrun, torr yta. Storleken, slemmigheten, den ihåliga foten samt mjölksaften som förblir vit skiljer skogsriskorna från andra arter som ser likadana ut. Växtplatser: Skogsriskor växer i friska, ödemarksartade och lundartade skogar nära gran och björk. De är allmänna i Finland ända upp till Lappland. Där påträffas de i fjällbjörkdungar. Skördeperiod: Den bästa växtperioden är augusti och september.